Men Liten är inte rädd. Inte ännu. Hon sitter ensam och snurrar sitt hår i stora tovor och tänker att det säkert är ugglan som hoar i skogen. Inte förstår hon att skogen är stor och farlig, att mörkret är djupt och kan dölja vad som helst, eller att ugglans hoande är ett rop ut i natten: Oro! Oro! Men som tur kommer Hovmarskalken, darrande och blek kommer han direkt från skattkammaren och berättar om allt som finns som man kan ängslas för: Vargar som ylar i natten. (Det är inte vinden som gnyr, om du tror!) Skogens förrädiska mörker. (Där inte bara vargar smyger med blottade huggtänder, du kan tro våldsmän och rövare gömmer sig där!) Spöken och gastar Häxor med kvastar (och utan) Vildsvin med vässade järnbetar och en hjort med en krona av eld AV ELD! Och värst av allt: Människor.Människor som vill ont.Människor som vill ha guldet i skattkammaren.Korven i korvkällaren.Bakverken i bakstugan.Pengarna vi så nogsamt sparat och räknat och blankat och putsat och samlat och gömt i kassakistan.Alla de som vill ha allt som du har, Liten. Mörkerboken är som en gammaldags saga i modern tappning. En svulstig saga i svartvitt, ett frosseri i ord och bilder, om prinsessan Liten på sitt alltmer hotade slott. Hon går ut i skogen, ut i mörkret, men hon är inte rädd. Är man rädd är allt farligt. Är man inte rädd, kan det vara vackert. Hannele Mikaela Taivassalo har skrivit och Lena Frölander- Ulf har ritat en härligt farlig och kuslig högläsningsbok som ändå slutar lyckligt.