På väggen i mitt arbetsrum tittar en ungtjur, en tavla som Lennart Sjögren målade under det tidiga sjuttiotalet på mig. Bilden är som ett stycke från en grottmålning, och med ens slås väggarna i rummet ut och tavelramen förvandas till fönsterkarmar. Det universella draget blir tydligt; bildernas frihet gentemot trender. Men också en geografisk frihet föresvävar. Ungdjuret är lika mycket en tjur på den afrikanska savannen, en stut i Indien som en kalv i den nordöländska hagen. Båtarna, seglen, fåglarna, vattnen, markerna, - färgfälten, reduceringarna till chiffer, hieroglyfer tecknade med klapperstenarna som mallar, grästuvornas frilagda rotsystem, slånbärsbuskarnas tornar. Märkligt blir det, när jag hävdar att tavlorna i första hand är just tavlor, när jag ovan påstår att de öppnar för allt det där som lever sitt liv utanför dukarna. Men vad ska vi med paradoxer till om de inte tillåts vara paradoxala? * Lennart Sjögren målar för att se färgerna röra sig i alla de andra färgerna. Såsom cellerna i den egna kroppen ständigt bryts ner, förändras och byts ut. Nej, hur kan en målning av detta i förvandling stadda föreställa det avbildade. Picasso lär ha svarat en indignerad person på frågan om målningen verkligen var en tjur, att det mycket riktigt inte förhåller sig så. Med parafrasens hjälp kan vi med Sjögrens fårtavlor sanningsenligt påstå att det faktiskt inte är får utan oljefärg på duk. För den som likväl önskar se fårskocken möter inga hinder.