André Bellessorts ”Sverige” är en skildring av en resa genom vårt land de första åren på 1900-talet.   Den franske författaren förtrollas av mångfalden i en nation där det förenande för dem som bor där är att de präglats av sin hembygd.   Vi möter i detta verk ett land som kännetecknas av de ständiga skiftningarna. Allt förändras hela tiden. Landskapet. Människorna. Dialekterna som ibland kan påminna om olika språk. Mentaliteten. Olika kynnen har utvecklats beroende på om man levt vid kusten eller på slättland eller i storkulliga landskap.   Att människorna låtit sig formas av natur och miljö är inte ett tecken på svaghet, utan på styrka. Man märker Bellessorts beundran för detta härdiga släkte som förmår att ta även det naturen inte riktigt vill ge ifrån sig.   Människorna som skildras i ”Sverige” förenas av sin förmåga att arbeta, skapa och försörja sig själva. Eftersom detta sker under så olika förhållanden frambringas därmed en nation sammansatt av en mängd små lokala starka kulturer.   Här öppnas för oss en annan värld än den som propagerats de senaste 20 åren. Där har vi ställts inför Sverige skildrat som fattigt och okultiverat. Ett rike där brunt och grått var de dominerande färgerna, ett land så fattigt att bara armodet gick i arv. ”Sverige” har ett efterord författat av Carl G. Laurin 1910. ”En fransmans omdöme om svenskarna” var ursprungligen en recension av den franska utgåvan, och texten publicerades i Stockholms Dagblad. Laurin kom senare att stå som utgivare av den svenska utgåvan 1912. Hans diskussion av ”Sverige” fördjupar än mer vår kunskap om vårt land, och det som skulle kunna vara.   Bellessorts och Laurins texter får läsaren att inse att det självklart finns något sådant som svensk kultur – men att den i dag riskerar att gå förlorad.