Boken handlar om hur sociala rättigheter och skyldigheter förändrats som ett resultat av de senaste årens aktiverings- och socialpolitik riktad till långvarigt sjuka. Temat berör det sociala medborgarskapets innebörder i den rådande välfärdspolitiken – en politik som lägger allt större ansvar på den enskilda individen. I boken berör författaren de reformpolitiska och organisatoriska utmaningar som aktualiseras av att allt fler personliga och sociala problem medikaliseras, dvs. tolkas och åtgärdas i en medicinsk kontext – samtidigt som långvarigt sjuka personer också förväntas delta i aktiveringsåtgärder och öka den egna motivationen och arbetsförmågan.

Vad innebär detta för de anställda i sjukförsäkringssystemet och för de sjukskrivna? Med hjälp av intervjuer, offentligt material från statliga myndigheter, lagstiftning och rättsfall där sjukdom och arbetsförmåga bedöms, framträder bilden att den enskilda individen själv förväntas ta ansvar för sin försörjning och välfärd.