Tron på att människan överlever döden och återkommer i en ny fysisk skepnad är några av människans äldsta trosföreställningar och återfinns i alla världsdelar. Opinionsundersökningar i västvärlden visar att det är omkring 20 % som helt eller delvis tror på reinkarnation. Men finns det några bevis för reinkarnation?

Sedan mer än femtio år har flera kompetenta forskare utförligt studerat hundratals fall med barn som säger sig minnas tidigare liv. Så snart dessa 2–3-åriga barn börjar tala, berättar de spontant att de har levt ett tidigare liv och lämnar ofta detaljerade uppgifter om avlidna personer som inte sällan levt på en annan ort och som deras föräldrar inte känner. Barnen uppvisar också ofta beteenden och talanger som kan knytas till den personlighet de påstår sig varit tidigare.

I boken presenteras ett stort antal vetenskapligt utforskade fallstudier. Författaren redovisar både styrkor och svagheter i bevisningen och lämnar över till läsaren att bilda sig en egen uppfattning.

Det ges även exempel på flera andra välundersökta, parapsykiska fenomen som tyder på att människan har ett medvetande som är oberoende av kroppen och som överlever döden, t.ex. nära-dödenupplevelser, dödsbäddsvisioner, apparitioner och medial kommunikation.

Boken utgör ett viktigt bidrag till att utmana den västerländska, materialistiska världsbilden och visar på behovet av en omvärdering av vår syn på livet och döden.

Göran B. Johannesson är legitimerad psykolog och har ett livslångt intresse för spontana parapsykiska upplevelser i allmänhet och för barns minnen av tidigare liv i synnerhet.



Mer om boken:

När barnen så småningom träffar den avlidnes anhöriga och vänner känner de ofta igen dem och tilltalar dem med deras namn eller smeknamn. Och ibland finner de själva vägen till dem. Det är vanligt att barnen visar starka känslomässiga reaktioner i kontakten med den förra personlighetens anhöriga och gärna vill stanna kvar hos dem. Många av barnen uppvisar även en lång rad olika beteenden som stämmer väl in på den tidigare personligheten, t.ex. personlighetsdrag, religiositet, fobier som har ett samband med hur de avled i sina föregående liv, lekar som gestaltar den förra personlighetens yrke och mardrömmar om hur de avled i sina tidigare liv.

Om de fick en våldsam eller onaturlig död är det särskilt vanligt att barnen minns det. Ett sådant fall är James Leininger, som föddes 1998 och växte upp i Louisiana, USA. Redan innan han fyllt 2 år var han fascinerad av flygplan från andra världskriget, och det visade sig under de kommande åren att han hade oförklarliga och detaljerade kunskaper om dem. När han lekte med flygplan utropade han ”flygplan störtar brinnande” och kraschade samtidigt dem gång på gång på familjens soffbord.

I samma ålder började han få otäcka mardrömmar flera gånger i veckan. Han gallskrek, sparkade vilt omkring sig och skrek: ”Flygplan kraschar! Lilleman kan inte komma ut!” Lite senare påstod han att hans flygplan hade störtat brinnande, att det hade skjutits ner av japanerna, att det hade lyft från en båt som hette Natoma och att där även fanns en person som hette Jack Larsen. När han tillfrågades vem ”lilleman” var svarade han att det var han själv.

När han råkade se en bild av militärbasen på ön Iwo Jima i Stilla Havet från andra världskriget påstod han att det var där hans flygplan sköts ner. Strax efter att han fyllt 3 år började han även rita krigsscener med stridsflygplan, örlogsfartyg, bomber och kulor. Det visade sig senare att hans uppgifter stämde in på James Huston, Pennsylvania, som var stridsflygare och omkom vid slaget om Iwo Jima den 3 mars 1945, endast 21 år gammal. USS Natoma Bay var ett amerikanskt eskortfartyg från andra världskriget, och Jack Larsen var en stridspilot som flög i samma formation som James Huston vid dennes sista uppdrag.

Det framkom också att James hade detaljerade kunskaper om familjen Huston. James far var under flera år omvittnat negativ till sin sons påståenden och försökte länge finna en naturlig förklaring. Många av de uppgifter som James lämnade kunde verifieras via olika dokument, vittnesmål från krigsveteraner och från James Hustons syster. Vid 18 års ålder tog James värvning i flottan – inte flygvapnet ”den här gången” sade han.

I inte så få fall har barnen även födelsemärken efter vanligtvis dödliga skador de fått i sina föregående liv, t.ex. ärrliknande födelsemärken efter en kulas in- och utgångshål eller märken efter knivsår – men ibland även missbildningar eller andra fysiska särdrag.

Ett exempel är Deepak Misra, som föddes 1989 i en liten by ca 12 km från staden Jaithra i norra Indien. I 2-årsåldern påstod han bl.a. att han i ett tidigare liv hade hetat Chhote Lal, att han kom från Jaithra och att han hade sålt ghee och spannmål. Vid födelsen hade han två ärrliknande födelsemärken i ansiktet. Deepak pekade på dem och uppgav att det var där han blivit knivskuren i sitt förra liv.

Med hjälp av de uppgifter han lämnade kunde Chhotes anhöriga spåras. Och då Deepak träffade dem uppgavs han ha känt igen flera av dem och betett sig precis som Chhote brukade göra. Dessutom visade han stor tillgivenhet för Chhotes mor och yngste bror, men var förbittrad på den person som hade mördat Chhote. Deepas två ärrliknande födelsemärken stämde överens med två sticksår som Chhote fått på motsvarande ställen när han mördades (enligt obduktionsprotokollet). Familjerna tillhörde olika kaster och socialgrupper och kände inte varandra.