Eskilstunaån är det blå band som i ett evigt flöde förbinder Hjälmaren med Mälaren. Från logistisk synpunkt under medeltiden, via industriutveckling och livligt sjöfartsväsen har Eskilstunaån historiskt varit stadens främsta tillgång. Efter att bilismen och järnvägstransporterna tog över upphörde båttrafiken på ån. Vattenleden genom staden blev ett hinder, en barriär. Låga, fasta broar byggdes. Industristaden Eskilstuna behövde inte längre vattnets kraft och vände ryggen mot årummet. Men så kommer en ny vår. 50 år efter 1960-talets nedprioriterade roll har det blivit högsta status med närhet och tillgång till Eskilstunaån. Bostäder, badhus och högskola byggs med utsikt mot ån. Kommunen satsar på en utvecklingsplan för optimalt nyttjande av årummet, ”en av stadens främsta kvaliteter”. Strandliv och bad centralt står på önskelistan, förhoppning om ett båtliv likaså. De båda hemvändarna Bengt Eriksson och Sven Strömberg gläds åt det nyvaknade intresset för Eskilstunaån och tecknar här ett porträtt av strömmen som födde en stad. De har också maningar till stadens styrande att inte vänta för länge med att ”spränga broarna” och öppna ån för ny båttrafik.