Under det senaste årtiondet har biståndsdebatten i Sverige blivit mer intensiv och mer polariserad. Systemkritiken har vuxit till
en nivå som inte förekommit sedan 1970-talet. Skillnaden är att då kom kritiken i huvudsak från vänster, där bistånd uppfattades
som instrument för imperialism och nykolonialism. Nu kommer den från höger och går i sin mer fundamentalistiska tappning ut
på att biståndet är direkt skadligt för utvecklingen i fattiga länder. I all debatt – om bistånd eller valfritt annat ämne – används
forskningsresultat, utredningar, utvärderingar och media-rapporter för att underbygga argumenten. I biståndsdebatten har
en framträdande fråga varit om det finns något tydligt samband mellan bistånd och ekonomisk tillväxt i de biståndsmottagande
länderna.

Att det inte finns något påvisbart samband mellan biståndets storlek och den ekonomiska tillväxten har varit ett av huvudargumenten från dem som är kritiska mot biståndet som företeelse. De har vissa perioder kunnat hänvisa till aktuella forskningsrapporter, men dessa har snabbt bemötts av andra som visat att tillväxten antingen under vissa förutsättningar eller i genomsnitt påverkas positivt av bistånd.

De senaste årens forskning på området har i huvudsak bedrivits inom ett omfattande forskningsprogram kallat ReCom1 och
baserat i World Institute for Development Economic Research, WIDER, som är en del av FN-universitetet och placerat i Helsingfors. Resultaten från detta projekt ger starkt stöd för slutsatsen att biståndet i genomsnitt har en robust och signifikant
positiv effekt på den ekonomiska tillväxten. Vilket förstås inte innebär att bistånd alltid och i alla länder åstadkommer tillväxt.

De senaste årens forskning ger heller inget stöd åt de slutsatser från tidigare forskning som gick ut på att inget samband kan
utläsas och än mindre för att biståndet i genomsnitt är skadligt för tillväxten.

I den här skriften försöker jag redovisa hur debatten och forskningen om sambandet mellan bistånd och tillväxt utvecklats över årtiondena och landar i vad den mest aktuella forskningen har att säga i frågan. För systemkritikerna av biståndet har förutom svårigheterna att påvisa sambandet mellan bistånd och ekonomisk tillväxt ett annat huvudspår varit att biståndet skapar incitament och effekter som i sig är skadliga för utveckling, fattigdomsbekämpning och tillväxt i de fattiga länderna. Den kritiken baseras delvis på enskilda fall och diverse anekdotiskt material. Men den berör också viktiga erfarenheter som många i biståndsvärlden upplevt och med begränsad framgång försökt åtgärda.

I den här rapporten redovisar jag också några möjligheter till att reducera de hinder som minskar biståndets positiva effekter på utveckling och fattigdomsminskning.

Här skulle systemkritikerna och biståndspraktikerna ha kunnat samarbeta. Men det har inte skett, eftersom de har motsatta
syften – de förra ser biståndets snedvridande effekter som argument för att lägga ner alltihop (utom visst humanitärt bistånd)
medan de senare vill använda erfarenheterna och de systemfel som uppdagas för att förbättra biståndets kvalitet.

Avslutningsvis diskuterar jag vad de nya forskningsresultaten kan tänkas få för effekter på biståndsdebatten och den svenska
biståndspolitiken.