Christer Löfgren är i grunden geolog med djupa kunskaper om berggrunden. Hårda material, hårda fakta. Detta hindrar icke honom från att ge sig i kast med det kanske mjukaste som går att upptäcka: människan i alla dess skepnader. Munken som håller två cymbaler till sina öron. Den unga kvinnan som tvättar sitt långa hår och för en sekund tittar fram bakom en husknut på den tibetanska landsbygden. Den lekande munkgrabben som under en lite långtråkig ceremoni låtsas slå sin kompis med en jättelik mjuk klubba. Samtidigt saknas här de vanliga underifrån tagna bilderna av Potalaklostret, och den sedvanliga uppställningen av befolkning i traditionella dräkter. Det kanske närmaste man kommer är de tre skrattande flickorna i armkrok, men de är säkerligen inte vidtalade. De gillar nog bara att bli porträtterade, och i nästa sekund är de försvunna bakom Christer. Han Löfgren tar bilderna i flykten, den märks och känns. Här får vi se ett Tibet som förändras i snabb takt precis som den svenska landsbygden har förändrats sedan slutet av 1800-talet. Här kan vi nu ta del av en dokumentation av sådan förändring. Bäst att passa på.