När Robert Musil tar sig an en av människans trognaste följeslagare, dumheten, är syftet inte först och främst att beskriva hur den kommer till uttryck utan snarare vad den är. Han döljer inte svårigheterna med att nagla fast den och inte heller paradoxerna som omgärdar den. Dess undflyende gestalt eftersöks i politiken, konsten och det sociala samspelet. Ett antal dumhetskategorier läggs fram, från den rena enfalden till fanatikerns blinda tro, från kitschen till det kalkylerande sinnet. Men Musil pekar också på dumhetens stora allmängiltighet och hur den ingår som komponent i en lång rad företeelser, även i framsteget och klokheten.