Melinda bor med många vuxna, med pappa, med farmor, med en faster och så småningom med sin älskade dagmamma. Vuxna med fel och brister, men med hjärtan av guld. Ibland är de tyngda av plikter och Melinda blir lämnad åt sig själv och sina fantasier om att hennes mamma är drottning i Dioneiornas palats. Att hon tänker så kommer sig av att hennes farmor, som nog var lite glömsk, ändå alltid mindes att hon skulle berätta historier för den lilla. Hemska och lite felaktiga i bland, men det viktiga var att berätta, att hålla fast vid det fantastiska i vår tillvaro så att drömmarna alltid, alltid kunde få följa med den lilla. Farmor vet nog med sig att Melinda ska komma att behöva dem i vuxen ålder.