När Nietzsche utropade sitt "Gud är död!" satte han fingret på hur Gud förvandlats till en begreppslig idol. Sedan dess har Gud återvänt som ett av samtidens centrala filosofem. I Jayne Svenungssons studie möts Nietzsche, Heidegger. Levinas, Derrida och Gud.Sedan slutet av 1800-talet har det upprepats gång efter annan: Gud är död! Världen och människan står utan mening och mål, utlämnade åt sin egen intighet. Intet - nihil - tar Guds plats, nihilismen är det gryende 1900-talets religion och frågan om livets mening reduceras till ett rent semantiskt spörsmål. Men Guds frånfälle inom det västerländska tänkandet är en tvetydig händelse. För vem var det egentligen som Friedrich Nietzsche var ute efter då han, för drygt hundra år sedan, formulerade Guds dödsattest? Alla gudar? Eller blott den kristne Guden? Och, i så fall, hur förstod han denne Gud? Som hemsökelse för somliga och frälsning för andra har Gud återigen tagit plats som ett av samtidens centrala filosofem. Frågan är vad det betyder.Jayne Svenungsson (1973) disputerade i systematisk teologi vid Lunds Universitet 2002. Hon var under hösten 2000 gästforskare vid Ruprecht-Karls-Universität, Heidelberg, och under våren 2001 vid Institut Catholique, Paris. Verksam som lektor i systematisk teologi vid Teologiska Högskolan, Stockholm.