På 1980-talet fick kvinnorörelsen upp frågan om mäns våld mot kvinnor på den politiska dagordningen. Runt om i landet startades ideellt organiserade kvinnojourer för våldsutsatta kvinnor och deras barn. Sedan dess har fältet av verksamheter som ger stöd till våldsutsatta kvinnor förändrats. Kommunerna har tilldelats ett ökat ansvar och det förekommer kommunalt organiserade, specialiserade enheter mot våld i nära relationer. Genom att undersöka lokalt kvinnojoursarbete och kommunala specialenheter belyser avhandlingen ett stödfält där olika våldsförståelser, liksom ideella och professionella traditioner, samsas och konkurrerar. Undersökningen visar hur två stundtals motstridiga stödideal genomsyrar arbetet på stödfältet: det ena med en kvinnoemancipatorisk ambition, det andra med fokus på behandling av våldsutsatta kvinnor. Det framkommer också att de kommunalt anställda behandlarna gör en åtskillnad mellan den egna professionella samtalsbehandlingen och praktiskt stödarbete. Vidare visar undersökningen att jourerna har kommit att bli utförare av socialtjänstinsatser och att feministiska kärnvärden, som kvinnosolidaritet och anonymitet för kvinnor, står inför en rad utmaningar. Riskerar vissa kvinnor att stå utan skydd och stöd på stödfältet? Sara Helmersson är socionom och det här är hennes doktorsavhandling i socialt arbete.