»En gång i tiden var det "massornas uppror" som ansågs hota samhällsordningen och den västerländska kulturens civiliserande traditio­ner. I vår tid kommer emellertid det främsta hotet från dem som befinner sig högst upp i den sociala hierarkin, inte från massorna.«

Så inleds en av essäerna i boken E­liternas uppror och sveket mot ­demokratin av den amerikanske historikern Christopher Lasch. När den utkom 1995 ansåg många att den ­moderna västerländska samhälls­modellen hade »segrat« och stod på sin historiska topp. Men Christo­pher Lasch ­stämde inte in i denna hyllningskör. Det han istället fäste sin blick på var modellens många sprickor.

Han såg en intellektuell klass som avskurit sig själv från verk­ligheten, en samhällselit som brutit banden med sina ­lokala och nationella rötter, en medelklass och en arbetarklass som förlorat mycket av sin ekonomiska status.

Han såg hur viktiga samhällsinstitutioner som familj, skolor, medier och religiösa samfund hade eroderat, hur ­levande när­sam­hällen fått ge vika för anonyma köpcentra, hur den med­borgerliga anda som tidigare burit upp sociala gemenskaper hade för­tunnats.

I sin bok E­liternas uppror frilade Christopher Lasch, på ett närmast profetiskt vis, rötterna till det samhälleliga sönderfall som idag, 30 år senare, är så mycket mer framträdande. Något enkelt recept för att vända utvecklingen presenterade han inte han såg med misstro på både gamla politiska ideo­logier och nya sociala rörelser. Det han satte sitt hopp till var en förnyelse av den popu­lis­tiska demokratiska traditionen präglad av själv­tillit och direktstyre.

Christopher Lasch (1932 1994) var en amerikansk historiker vid Uni­ver­­sity of Rochester, New York. De originella ana­ly­ser och tolkningar av efterkrigs­tidens samhällsutveckling som han presenterade i flera böcker har fort­­satt att väcka intresse efter hans död. Det gäller böcker som Den narcissistiska kulturen (1981), Den belägrade familjen (1983), Det minimala jaget (1985) och, inte minst, den bok som skulle bli författarens sista och kanske mest kända, Eliternas uppror och sveket mot demokratin (1995).

Svante Nordin om Eliternas uppror (ur bokens förord):

»Eliternas uppror och sveket mot demokratin känns häpnadsväckande, nästan profetiskt aktuell. ­Boken väckte när den kom ut avsevärd uppmärksamhet och diskussion, detta även i Sverige. Men idag ter den sig ännu mera brännande.

Titeln alluderade på den spanske filo­sofen José Ortega y Gassets ­klassiska Massornas uppror från 1930. Ortega hade varnat för de faror som de moderna masskulturen kunde föra med sig, för ett de okunnigas och naivas herravälde, om man så vill för en segrande populism. Lasch vänder på problematiken. I sin samtid, såväl i USA som i Europa, ser han i stället ett eliternas uppror. I den era som omedelbart efterträdde det kalla kriget, i en ny globaliserad värld, iakttog Lasch en ny typ av eliter.

En gång hade det, menade Lasch, funnits eliter som var ­förankrade i ett visst land och på en viss plats, som de identifierade sig med, som de kände ansvar för, vars välgång de ville främja. De förknippade ställning och förmögenhet med ansvar, de kände sig delaktiga av ett folk och en kultur. De grundade skolor, universitet, sjukhus, kyrkor och museer. De slog rot. Denna typ av elit var nu på väg att ersättas av en ny.«