Med förlusten av ett nyfött barn som berättelseram undersöker Spetz i sin andra diktsamling gränserna mellan det levda och det olevda. ⁣⁣

jag har betraktat dig så länge⁣⁣
att du blivit nött av min blick
som om jag rört mig genom dig
och varje gång spätt ut dig med min längtan
⁣⁣

Hos Spetz träder minnet av det som kunde ha varit fram och blir stundtals mer närvarande än det som är. När upphör det som en gång existerat? Den som bestämmer sig för att hålla ett minne levande och att integrera det i sitt liv till varje pris, kan det överleva sig själv då? ⁣⁣

I Ett litet titthål som kallas dagarna riktar Spetz, med sitt kristallklara språk, blicken genom det trånga titthål där barnen, trädgården, frukostarna i villan framträder minimerat och förvrängt, och det stora Nedanom hela tiden lämnar kastar sin skugga över dagarna. ⁣⁣

Med säker och precis penna presenterar Spetz en dikt som omsorgsfullt destillerar upplevelsen av detta tillstånd mellan existens och minne i fragmentariska dikter. ⁣⁣

Spetz lyrik manar oss att stanna till vid varje rad, vid varje tanke.