Han kan lätt framkalla rösten av den klasskompis, som han trodde var hans vän. ” … måste vi ha Odd? Vi förlorar bara om vi ska ha honom i vårt lag …” Han kan lika tydligt höra sin gamla hemkunskapsfröken, när hans blickar föll på Tove. Orden har stannat kvar i honom. ” … hon är inte en av er och hon kan få en av de vanliga pojkarna …” Att ord kan göra så ont, till och med om de bara viskas. ” … kom igen, ingen kan bygga sin framtid på ett liv med ett pucko …” De svarta dagarna blir inget som hon vill. Ångesten rider henne mot katastrof. Och ingenting kan hon göra för att hindra det. Hon låter sig ledas, in i sitt mörker. De gula dagarna sänker sig lugnet och hon kan med öppna ögon acceptera hur livet ser ut. Det är de bästa dagarna men också de sorgligaste. De röda dagarna är hoppets dagar. Men det behövs inte mycket för att stjälpa dem. Självförtroendet är som bräcklig nattis på en djup skogssjö. Och stora sjok av färglösa dagar glider förbi och gör att tid läggs till tid.