När vi läser texter har vi en stark tendens att försöka skapa samband mellan de satser och meningar som bygger upp texten. Om sambanden är otydliga brukar vi hellre sluta oss till möjliga eller sannolika tolkningar av hur textens delar hör ihop, snarare än att konstatera att t.ex. två satser inte har med varandra att göra. I den här avhandlingen åskådliggörs tolknings-principer av det här slaget med utgångspunkt i konstruktionen satsradning. Det syftar på en typ av meningsindelning där två huvudsatser följer varandra utan att skiljas av varken punkt eller konjunktion, t.ex. och eller men. Den här meningen är en satsradning, den innehåller två huvudsatser som bara skils med kommatecken. För det första diskuteras och undersöks satsradning teoretiskt, med fokus på hur betydelse skapas och tolkas i text. För det andra fokuseras bruket av satsradning i gymnasieelevers texter, och bruket sätts i relation till vilka alternativ till satsradning som förekommer i elevtexterna. Resultaten visar bland annat att satsradning är en komplex konstruktion som typiskt fyller vissa specifika funktioner i skrivandet, ofta att fördjupa framställningen i texten._