Men en annan Abraham, […] en som verkligen vill offra, men som inte kan tro att det är han som avses. […] Han fruktar att han förvisso kommer att rida ut med sonen, men på vägen förvandlas till Don Quixote. En Abraham som kommer okallad! – Franz Kafka till Robert Klopstock, 1921 Franz Kafkas humoristiska turnering av Søren Kierkegaards Fruktan och bävan inleder denna avhandling, som undersöker hur föreställningen att moderniteten inneburit en genomgripande kris för den kristna traditionen har ritat om spelplanen för den moderna och samtida teologin. Den västerländska civilisationen har under de senaste tvåtusen åren formats inom ramarna för en kristen tradition och kultur. Den ”kris” som kristendomen som bekännande religionsutövning har genomgått i Europa det senaste dryga århundradet berör med andra ord bara en begränsad del av det kristna arv som våra nuvarande europeiska samhällen bär på och för vidare. Vad befinner sig egentligen innanför och vad hamnar utanför ”det kristna” i Europas sekulariseringsprocess? Gränsdragningarna är lika mångtaliga som motsägelsefulla. Genom läsningar av filosofen Friedrich Nietzsche, teologen Karl Barth och författaren Franz Kafka tar en metodologisk diskussion form. I en dubbel rörelse avtäcker avhandlingen en mer grundläggande förvirring bakom de många försöken att skilja det religiösa från det sekulära, och sätter motsättningen mellan inifrån- och utifrånperspektiv på kristendomen ur spel.