Bandyn har varit dödförklarad i snart hundra år. Ändå överlever sporten som en ursvensk klenod. Varken ishockeyn eller innebandyn har lyckats slå ut den. Inte heller isande köld eller klimatförändringar. Bandyn startade i landets förnämsta mil­jöer, men representerar idag glesbygden. SM-finalen har spelats ända sedan 1907 och behållit sin magi som Sveriges allra äldsta större årliga idrottsevenemang. Supporter­kulturen runt finalen har långa anor. Inte ens fotbollen har kunnat visa upp en större mängd resande supportrar till en match. Nostalgin har sedan länge varit sportens kän­netecken, bäst symboliserad av bandyportföljen. En lika lång och spännande historia har dambandyn, utan att ha lyckats slå igenom. 

Under 2000-talet har hela bandyn chockmoderniserats. Den har på kort tid lämnat sitt naturberoende från att ha spelats på bristande sjöisar till att träda in i jättelika in­omhushallar. Men publiken har inte riktigt varit med på noterna. Nostalgin har hängt kvar. Detta är berättelsen om den säregna bandyn och dess förhållande till svensk na­tur, nationalism och nostalgi.