det var då jag förstod varför djuren har horn. de var det oförklarliga som inte hade någon plats i deras liv, ett efterhängset infall, en blind och oresonlig styvsinthet. en fix ide som hade växt dem över huvudet. förvånansvärt förvanskad och omgärdad av ljuset hade den stelnat till hård och påtaglig materia. följaktligen antog den en ofattbar form, tvinnad till ett obeskrivligt skrämmande ornament, som ögonen där under inte kunde se, en okänd skrift, under vars hot djuren levde. jag förstod varför dessa djur lätt greps av panik och vild skräck: inkapslade i sin galenskap kunde de inte undslippa hornens grimma; alltså kastade de vilda och sorgsna blickar omkring sig medan de sökte efter en väg ut ur grenverket. dessa djur var långt från befriade, de bar på sina huvuden, med resignation och sorg, sina ödens stigman.