Självbiografins Julianna kom som tonåring till Sverige med sin familj i samband med revolten i Ungern år 1956. På ytan blev allt svenskt och bra. Men åren gick och självfallet blev bilderna i backspegeln allt tydligare. Hennes berättelse utgör därmed en dialog mellan nuet och dåtiden – ibland frivilligt, men inte alltid. Ta exemplet med hennes båda kusiner som kom hit två år innan. De fick det bra här och hade anpassat sig väl. Men på djupet plågades de av det som hänt. Varför angav portvakten i Budapest deras älskade mor för Pilkorsarna (och därmed döden)? Eller: Julianna som utbildade sig till psykolog i Sverige träffade sin åldrige Uncle George, i hans villa i Florida för att försöka lindra hans nattliga maror. Hela livet och boken igenom lever Julianna i denna dialog – ofta hjälpt av det ungerska språkets kodord. Vad eller vem är en pappa? Han som gav henne efternamnet Weiss och släkt, eller han som uppfostrade och älskade henne så länge hon kan minnas? Vad gör en älskad men omgift hustru om barnets far skulle återvända efter kriget? Som en extra dimension över allt detta: den judiska traditionen kontra det assimilerade svenska livet. Boken bjuder på ett underbart persongalleri att bli berörd av! Vid sidan av en faktabok i psykologi är detta Julianna Weiss skönlitterära debut.