Detta kom att bli Gun Ninnisdotters sista bok, hennes sjunde. Hon för oss med känslig penna mycket nära de allra minsta och mest utsatta.Fossilia har nyss skilt sig. Det vävs en berättelse kring de relationer som blir kvar. Hon påbörjar också något ovanligt för hennes samhällsklass, att gå i terapi hos psykologen Karin. 

Flickan i Fossilia, den förnedrade och slagna, skriker ut sin sorg. "Hon störs av att Karin så obehindrat dyker ner i hennes svarta, känslosvallande innanhav och skrapar på grottväggarna till det för länge sedan begravda. Fossilia har ingen aning om hur hon ska förfara med de svåra sinnesstämningar som så våldsamt och obehärskat dånar fram inom henne likt fräsande, skummande stormvågor. Sorg, ömhetskängtan, saknad, förtvivlan, innerlighet, lidande, glödande hat, allt flyter upp till ytan och hopar sig som vrakved på en öde strand..."

Recensioner:

Dala-Demokraten, Lars-Erik Larzon: "I den nya romanen balanserar Gun Ninnisdotter kanske än mera utttalat på den tunna linjen mellan någon form av hopp och förtvivlan ... Hon skriver rakt och okonstlat och förmår få små vardagsgrå händelser att bli betydelsefulla."

Sundsvalls Tidning, Jan Karlsson: "Med sina starkt självbiografiska romaner från Göteborgs sjaskigaste proletärmiljöer har Gun Ninnisdotter inmutat en egen domän i den svenska prosan ... Nu som förr skriver Ninnisdotter en prosa med drag av skillingtryck; bildspråket är yvigt, känslorna starka, kasten mellan himmel och helvete tvära."

Ljusnan, Marie Westerlund: "Spänningen stiger för varje sida, med en medelålders deprimerad tant i huvudrollen. Det är väldigt bra att ro ett sånt företag i hamn."