KIRUNASVENSKARNA – offer, förövare, angivare, fanatiker och slavhandlare – Denna neorealistiska dokumentära roman är berättelsen om kommunismens offer.´ Berättelsen började 1998 då författaren Bengt Pohjanens krönika ”Det bultade på dörren till dödens barack” (Dagens Nyheter, 24.11.1998) publicerades. Den handlade om Julius Fors, en sjuåring som en kall vinternatt, ensam i underkläder stod på trappan till en dödens barack i Uhtua i Sovjet och ropade efter mor och far som hämtats av NKVD. Två dagar senare blev han uppringd av en kvinna som presenterade sig som Alice Eriksson-Kalla. Hon bodde i Kiruna men hade sina rötter i en by utanför Tärendö i Pajala kommun. Hon ville, trots hot från norrbottenskommunisterna, berätta om sina 59 år som ”bottenved vid den bakre väggen i kommunismens helvete”. En av de ledande inom Vänsterpartiet ringde upp författaren och påstod att den svenska regeringen skickat mördare till Sovjet för att dräpa ”Kirunasvenskar”. Jonas Sjöstedt har föreslagit ett minnesmärke över ”Kirunasvenskarna”, vilket enligt berättarrösten i Bengt Pohjanens neorealistiska berättelse vore en oerhörd skymf mot offren. Ett minnesmärke måste resas över kommunismens offer som inte skall ihågkommas med samma monument som fanatiska angivare och förövare. ”Jag hoppas att denna berättelse skall ge röst åt kommunismens offer och att den skall avslöja politiska utopier som tapetserade renstängsel” (Alice Eriksson-Kalla). ”Alla säger att kommunismen är död men är det någon som har sett liket?” (Lennart Meri).