När jag föddes fick jag heta Katarina, Iris Katarina, det står så i min dopsked. Jag har gömt den i min garderob längst in. Annars finns ingenting kvar av Katarina. Men jag kan fortfarande minnas känslan när mamma ropade mitt namn: ”Katarina! Ka-ta-ri-na!”

Annars minns jag inte så mycket. Mina minnen börjar i Vibyholm med mamma och Stefan, kanske är det bäst så, att inte tänka på det som varit.

Sedan fick jag hete Vendela. Bara Vendela. Hon är så min mamma, hon får för sig saker. Innan allt hände så var jag trots allt glad att ha just henne till min mamma, min egen glittrande mamma. Men senare, efter Stefans stora fest, förändrades mamma. Hon bara la sig på soffan, som en strandad val. Hon rörde sig inte ur fläcken förrän dagen när allting hände …