Leon Rappaports essäer präglas av viljan att förstå de djupaste drivkrafterna bakom mänskligt handlande och hans fas­cination för naturvetenskap, matematik och kun­skaps­teori. Hans teori om determinantan människans intellektuella skaparin­stinkt leder till hypotesen att de ofta destruktiva handlingsmönster som utspelas i indivi­duella och kollektiva relationer mellan människor styrs av denna kreativa drift när den inte får utlopp i intellektuellt skapande. Den intellektuella kreativiteten, fram­för­allt inom de exakta vetenskaperna, belönas med den i oss av den biologiska evolu­tion­en inbyggda förmågan till starka estetiska upplevelser som väcks av plötsliga inte sällan omstörtande intellektuella per­spektivskiften, som till exem­pel när New­tons klas­siska mekanik ersattes av Einsteins rela­tivitets­teorier. Många fram­stå­ende mate­ma­tiker och naturvetare har vittnat om den bety­­del­se som denna este­tis­ka känslighet för skön­heten hos abstrakta modeller och deras ändringar har i det vetenskapliga tän­kan­det. Rappaport spårar ett slags ekon av den­na käns­lighet i var­dagslivet, t.ex. i reaktioner på förändringar i abstrakta dominansstruk­turer i mel­lan­män­sk­liga relationer och abstrakta logiska strukturer i skönlittera­tur, dramaturgi, hu­mor och dagdrömmar. Obalansen mellan den skapan­de driftens två verksamhetsdomäner intellektuell kreativitet inom de exakta vetenskaperna å ena sidan och mellanmänskliga relationer å den andra utgör enligt författaren ett hot mot mänsklighet­ens fortbestånd. Författarens kunskapteoretiska reflektioner om matematikens väsen och fysikens ut­veckling kretsar kring vad han uppfattar som tre fundamentala och möjligen oöver­stigliga begräns­ningar för Homo sapiens kunskapssökande: Einsteins para­dox: När matematiska lagar beskri­­ver verkligheten är de inte säkra; när de är säkra be­skri­ver de inte verkligheten, Wer­ner Heisenbergs osäkerhetsrelation inom kvant­fysiken (som rör våra möjligheter att mäta verkligheten) och Kurt Gödels oavgör­bar­hets­teorem inom matema­tik­en (som begränsar våra möjligheter att modellera verkligheten; författaren har brev­växlat med Gödel angående detta spörsmål). Leon Rappaports reflektioner utmynnar i frågor som troligtvis kommer att väcka meta­fysiska rys­ningar hos mången läsare. Även om dessa tankar formulerats för flera årtionden sedan har de en påtaglig aktua­litet i dag de knyter an till idéer som lagts fram av t.ex. Frank Wilczek (The Light­ness of Being 2010; A Beutiful Question 2015), Lawrence Krauss (Ett universum ur ingenting 2012), S. Hawking & L. Mlodinov (The Grand Design 2010), Max Tegmark (Vårt matematiska universum 2014) och flera andra.