Anders Björnssons nya bok, När man inte hunsar, består av trettiofem korta essäer om musik. Boken tillkom under det första corona­halvåret 2020. Under karantänen på landsbygden fanns ingen flygel att slå sig ned vid, det blev inga besök på konsert­lokaler och operahus. Däremot kom många musikupplevelser upp till ytan, som minnesbilder och hörselintryck. Närvaron i naturen och närheten till litteraturen förstärkte dem ömsevis.

Ett sammanhållande tema i dessa texter är musikens jämlikhetsskapande möjligheter: den inkluderar genom att fascinera. Ämnena kretsar väsentligen kring västerländsk konstmusik, men folklighet och motkulturalitet finns hela tiden med i bilden. Författaren kallar sig amatörpianist, och han har under perioder av sitt yrkesliv också ägnat sig åt musikkritik. Salongens intimitet snarare än scenens monumentalitet lockar honom.

Författaren är historiker och har varit publicistiskt verksam bland annat vid Sveriges Radios vetenskapsredaktion och i Svenska Dagbladet. På Celanders förlag har han tidigare utgivit I Bildts tid och andra nedslag i tidskrönikan (2015) och varit redaktör för två antologier: Bevara alliansfriheten. Nej till Nato-medlemskap (2014, tillsammans med Sven Hirdman) samt Försvaret främst (2016). Björnsson är hedersdoktor vid humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet.