”Jag går sönder om och om igen. Ändå överlever jag alltid och så börjar det om igen....” Varje dag lever jag med monstret Fibromy- algi. Ett monster som plågar mig och stör mitt liv. En icke önskvärd inneboende i min kropp, som vägrar att flytta och nu kräver besittningsrätt. Den stör mina tankar och mitt sinne. En kamp varje dag en kamp jag vägrar att ge upp liksom kampen för kärle- ken. En kärlek så stor att den inte längre går att beskriva. Den kärleken man bara möter en gång i livet, som inte borde slar- vas bort…. ”Min vintersång till dig. Sprött som en ängels andedräkt andas jag utan dig. Spåren jag lämnar i snön är spåren åt dig. Ta den tid du behöver. Jag går bara en bit före dig. Tids nog kommer du till mig.” Jag älskar, jag skriver, jag andas.