Det är lätt att förläsa sig på Wittgenstein, uppslukas, fascineras, indoktrineras av logiken och stringensen, av aforismerna och metaforerna, ta dem för givna. Det har också visat sig lätt att fragmentera hans texter, välja det man vill för egna syften. Vidare är det lätt att tolka honom med von Wrights glasögon, eftersom de stod varandra så nära. Författaren tillhör dem som förläst sig såväl på Wittgenstein som på von Wright. Den senare har vidare varit en samtalspartner under några korta perioder, dels i slutet av 1960-talet, dels mot slutet av hans liv. Titeln antyder ett samband mellan filosofi och poesi. De har alltid varit varandras medresenärer. Problemen har i stora stycken varit desamma. Av det skälet ägnas poesin särskild uppmärksamhet, och den fokuseringen förekommer även i några av författarens andra skrifter, bl.a. i Värdegrunden i poesi och vardag. Språket förenar filosofi och poesi. Vad vore vi utan språk och reflektion. Filosofer som framställningen anknyter till har valts bland dem som explicit refererar till Wittgenstein. Poeterna saknar däremot, i flertalet fall, den kopplingen. I ett tidigare arbete behandlas några poeter som explicit anger Wittgenstein som inspirationskälla. Poesin betraktas utifrån varierande miljöer. Ett världsomfamnande perspektiv på poesin innebär att framställningen av naturliga skäl måste bli fragmentarisk. Men det är en åkomma vi forskare aldrig kan befria oss ifrån. Infallsvinkeln är tentativ och därmed subjektiv, och vilket arbete är inte det. Det är vidare genom en ämnesdidaktikers och historikers raster som relevansen filtreras. Den som är intresserad av språk, filosofi eller poesi bör finna en viss glädje i att läsa just den här boken. Dessutom avslutas framställningen med anknytning till österländsk filosofi och poesi, och även i det sammanhanget har den poetiske giganten Tranströmer en given plats.