Allt sedan instiftandet av Kungliga Teatern i Stockholm i slutet av 1700-talet fram till 1964 var svensk skådespelarutbildning knuten till producerande teatrar. Utbildningen bedrevs utifrån en uråldrig mästare-lärlingpedagogik där erfarna skådespelare och regissörer visade skådespelaradepten, lärlingen, den sceniska teknikens lagar och innehåll. Kopplingen mellan producerande teater och skådespelarutbildning väckte kritik under början av 1900-talet och under första hälften av 1900-talet diskuterades möjliga alternativ till den traditionella svenska skådespelarutbildningen.Från lärling till skådespelarstudent beskriver övergången från teatrarnas elevskolor till statliga scenskolor 1964 och scenskolornas utveckling till teaterhögskolor. Avhandlingen tar upp intagningsprov, ämnen och arbetsmetoder och beskriver några hörnstenar i skådespelarens grundutbildning inom ämnet scenframställning.Anders Järleby är skådespelare och teaterpedagog men har under ett antal år ägnat sig åt forskning kring svensk skådespelarutbildning.