Lennart Didoffs texter är oftast väldigt bildmässiga. Det är med målarens blick vi får se fragment från det förflutna, barndomsminnen, enskilda föremål som berättar sina historier i ett varmt ljust rum.
Färgerna är alltid närvarande, med den oljemättade lukten och starka intensiteten, som från farfaderns och svärfaderns målarskrin, där tuberna ligger utspridda runt paletten, framför staffliet - en bild av ett ögonblick där färgerna knyter ihop hundra år, ett begynnande nittonhundratal, och ett slutande.
Men det är också med fotografisk skärpa som Didoff skildrar hjulspåren på gårdsplanen som är det enda som finns kvar av den romans i tonåren som aldrig blev av.
Färgerna och den verbala bildskärpan ger de för berättelserna, från en värld alldeles nyss, läsaren en särskild klang, ett tonfall som man inte längre så ofta möter, men som i sin styrka vänder bort från allt ytligt och schabloniserat språk i sociala och andra medier. Och som istället vänder sig mot en helt annan typ av samtal.
Mot det eftertänksamma, uthålliga, med ord som är fyllda av glädje, vemod och lugn. Björn Sandmark