Så rött. Stefan Sundström är inte artig. Han försöker, men det är en lång väg att gå. I boken Stefans lilla röda låter han berättelserna bara snudda vid myten om rockstjärnan. Han tar oss tillbaka till ett Farsta för länge sedan, när allt började, och sedan till grönsaksdisken där vi förtvivlat försöker läsa det finstilta på etiketterna för att inte lura oss själva.

Och sen ligger han på sjukhuset med Lars Winnerbäck på avstånd tar emot folkets jubel på Långholmen. Ljuden färdas långt genom natten.
Världen upplever ännu ett kärnkraftshaveri och det gäller att ge sig ut i The Big Media War.
Medan Stefan räddar världen genom att börja med biokol.

Stefan Sundströms texter är inte en del av det där vanliga bruset. Han är ärlig, tvekande och sedan så där arg som man måste vara.
Och han är rolig.
Fast under allt finns längtan efter någonting lite bättre. För vart har vi kommit nu?