Vi kan lika gärna bekanta oss med den slutgiltiga iskalla ensamheten redan nu. Allt annat är ju för fan bara att underhålla ett luftslott. Och efter döden? Hur många gånger har jag inte pressat kristna av alla de slag, från präster till vanliga syndare, om detta? Ge mig ett svar för fan! Vilket svar skulle ha passat mig att få då? Vad ville jag höra? Om ängar, berg och dalar? Undersköna pilska oskulder i obegränsad mängd på ett moln med egen öltapp? Jamsessions med Muddy Waters och Howlin Wolf in i evigheten? Nä, jag har ingen aning och det är väl precis som det ska. Oavsett hur det ligger till med den saken så råder det väl inget större tvivel om att min resa knappast kommer gå uppåt. I Bengt Engelbrektsons (f.1969) debutroman får vi möta den tärde musikern Simon Anderson under hans sista natt i livet. Det är en bok om vägval och konsekvenser. Om att hitta sätt att hantera livet som det blev och att fortsätta, trots allt. Med en burlesk och raljerande berättarstil påverkad av bland annat Charles Bukowski och Martin Amis tar författaren med läsaren på en skakig resa mot gravens rand.