Uti min barndoms prästgård fanns varken piano eller fiol, där sjöngs varken sonetter eller duetter, om det musicerades så var det på kam och lergök. Gode far gick i takt efter marschmusik och kära mor sopade dammet under mattan. Här fanns varken pigor eller hjon. De litterära aftnarna inskränkte sig till högläsning ur Skattkammarön, Snövit och de sju dvärgarna och Tattar-Anna på nya äventyr alltid med en stor skål med hemrullade negerbollar. Vår och höst bonade sexton raggsockor parkettgolvet tillsammans med Kickan i takt efter Moonlight Serenade, det var prästgårdens danssoaréer. Så var det att växa upp som prästgårdsfröken på 1950-talet.