Att skriva om sig själv kan nog upplevas som skryt men när man uppnått den åldern att man inget har att skryta över så måste man hålla sig till fakta. Jag heter Jörgen Eriksson, född i början på femtiotalet i Åsele, Lappland. Jag började jobba på posten redan vid sjutton års ålder. Ett helt arbetsliv vid posten, det blev min skola. Att i samspel med andra människor få lära sig vad livet går ut på, att försöka att vara en människa till varje pris.

Boken handlar om min uppväxt på femtio- och sextiotalet i Åsele, Norrlands inland, men främst om dom som befolkade Åsele med omnejd på den tiden. Det var tack vare jobbet som lantbrevbärare som jag kom i kontakt med så många människor under så lång tid, fyrtiotre år. Många människor har passerat genom åren, dom första var födda i slutet av artonhundratalet, det var nog dom som fick ta del av en revolution. Man kan nog inte kalla det för något annat, dom fick vara en del av ett samhälles uppbyggnad med allt vad det innebar, främst en framtidstro som genomsyrade hela samhället.

Men livet har lärt mig att det är människorna som bor och verkar i samhället som är samhället. Mest handlar boken om dom människor som man mött genom åren som berikat ens liv och fått en att tro att det nog finns hopp för mänskligheten ändå. Symboler, livet i Lettland och historierna om en Alfons och en Henning får man väl kalla en bonus. I boken finns många citat så jag får väl avsluta med ett citat från Eka: Det är inte så hemskt som det ser ut det är värre.

Denna bok vill jag tillägna min far och mor och samhällsandan som genomsyrar hela boken.