Cecilia von Krusenstjerna växte upp i en familj där det mesta kretsade kring pappan, PG Gyllenhammar. Hennes första bok, En spricka i kristallen, är en berättelse om att vara ett osynligt och osäkert barn som har allt utom det viktigaste ett knä att krypa upp i.

Jag känner igen mig i barnet även om det är en egen person. Jag växte upp bland karriärister, energiska och inspirerande människor. Men ett ledset barn, tung och obegriplig förmådde de inte länge se åt, säger Cecilia.

En spricka i kristallen är en roman men med stora likheter med Cecilia von Krusenstjernas eget liv. Det handlar om Suss den felande länken i en utifrån sett lyckad familj där fasaden aldrig får flagna. Som vuxen har hon svårt att frigöra sig och i sitt eget äktenskap slits hon mellan lojaliteterna med sin gamla familj och sin nya. När man som Suss lever i skuggan av framgång, blir känslan av misslyckande så mycket starkare.

Den här berättelsen har jag varit besatt av. Just för att de mest privilegierade i samhället inte får klaga. Det är fult, bortskämt och ingen vill höra. Vilken lärare vågar ringa upp en VD och säga Ditt barn verkar ha det jobbigt, och vilken lärare klarar av att se det?

Suss får representera det där barnet som inte passar in. Ett undangömt som försöker göra allt för att bli älskad och sedd. Men hennes osäkerhet blir bara allt mer irriterande för hennes mor.

Att finnas i en klass kan vara ett fängelse om man inte passar in, även om det är på samhällets topp. För samhället hänger ihop, det du ger får du tillbaka, även i det stora perspektivet.

En spricka i kristallen är en inträngande och smärtsam skildring av ett vuxenblivande i skuggan av löpsedlar, middagsbjudningar och företagsfusioner. Cecilia von Krusenstjerna har skrivit en starkt drabbande roman om makt och vanmakt, utanförskap och tillhörighet.