En man vaknar upp av att en fluga surrar kring lysröret i taket. Var befinner han sig? Han vet inte. Vem är tanten som sitter bredvid sängen? Han har ingen aning. Han vet inte ens vem han själv är. Han vet inte vad han heter eller hur gammal han är, men han vet att han är en man och inte en kvinna. Resten ligger i glömskans dimma. Huvudet värker när han rör på det. Han vet inte vad som hänt och varför han ligger här. Allt han vet är att lysröret flimrar påfrestande och att han längtar till skogen som han skymtar trädtopparna på genom fönstret. Han minns dock inte skogen. Ändå längtar han dit. Om man helt tappat bort sitt liv – hur gör man då för att få det tillbaka. Hur får man tillbaka sitt jag? Sin person. Vill man över huvud taget få tillbaka det? Det beror nog på vem man påstås vara – ha varit. Kan man skapa ett nytt jag om man är missnöjd eller är man den man är oavsett? Jan Valter Lind får mycket att fundera över i denna bok. Trots att han inget minns så inser han att han fått en andra chans och den vill han ta. Han vill göra sitt liv till något han kan leva med. Stå ut med. Kanske till och med trivas med. Kan han klara av det på egen hand eller behöver han hjälp? Kan kanske terapi få honom att minnas det liv han tappat bort – det liv som han tycker låter grått och trist när han får det beskrivet för sig. Kanske det är så illa att han inte vill minnas – han ger sig därför ut på jakt efter pusselbitar, men allt han har är en känsla av ett minne. En känsla som får hans hjärta att slå och värmen att strömma i hans inre.