Aron Borelius växte upp i prästgårdarna i Dala - Järna och Ramnäs, där pappan var kyrkoherde. Dåtidens Fattigsverige märktes ända in i prästbostaden. Den färgstarka prästfamiljen bestod, förutom av många egna barn, av ett antal åldriga släktingar, av flera inackorderade pojkar som var där för att få ordning på tillvaron och av några originella och lite kantstötta äldre med lättare psykiska diagnoser. Dagens sociala skyddsnät fanns inte då och det var självklart för Arons föräldrar att hjälpa till där man kunde.
Det påverkade Arons människosyn och politiska ideal i grunden och han skriver i förordet till sina memoarer att jag har råkat många människor i mitt liv men kommit att ringakta fler än jag älskat. De jag på dessa sidor valt att berätta om var mina vänner och tillhörde på skilda vis, genom snille eller trofasthet eller bländande galenskap, de utkorade. Flertalet av dem bar släta namn och några saknade titel, ty aristokrater av det oantastliga slaget röjer sig genom vilja och stil.
I sina memoarer berättar han om sitt synnerligen omväxlande liv och om de många ovanliga personligheter han stötte på under sin resa i den lundensiska studentvärlden, genom de oroliga trettio- och fyrtiotalen och under de många åren som en av Sveriges ledande konstkännare.
En recensent skriver att: Prästsonen från Järna i Dalarna och Ramnäs i Västmanland, radikalen och i någon mån rabulisten, student- och kommunpolitikern från 20- och 30-talens Lund, kommendanten i krigsårens Trelleborg, den uppslagsrike museichefen i Norrköping, den ojämförlige författaren av drabbande akademiska klagoskrifter, radiotalaren och tv-charmören, professor emeritus i konsthistoria, nuvarande hemmansägaren Aron Borelius har till sina verk om Höckert, Velázquez och romanska muralmålningar i Östergötland med mera nu lagt en skrift - Värda att minnas -, vilken eftertryckligt bestyrker vad vi redan visste, nämligen att han i återkommande lyckliga ögonblick tillhör våra lärda världsbetydande berättare.