Under tretton sommardagar år 2000 förändrades teaterverksamheten dramatiskt i Landskrona. Den 9 juli meddelade VD:n i Nya Skånska Teatern AB styrelsen att han, tillsammans med ordföranden och efter samtal med bolagets revisor, tagit beslutet att varsla all personal.

Trots årliga bidrag på drygt fyra miljoner, hade teaterledningen tappat kontrollen och underskottet under årets sex första månader låg på 700 000. Den 18 juli tog styrelsen enhälligt beslut att säga upp alla anställda och på ordförandens initiativ satte man ihop en arbetsgrupp med uppdrag att försöka rädda verksamheten.

För den politiska ledningen i kommunen blev detta för mycket. Gruppen tillhörde inte kultureliten och att dessa skulle fatta beslut i kulturpolitiska frågor var det inte tal om. Efter bara någon dag hade flera ledamöter hoppat av och ordföranden lämnade arbetsgruppen åt sitt eget öde. Utan stöd från några övriga styrelseledamöter återanställde han sedan den sparkade VD:n.
Tretton dagar efter styrelsebeslutet var räddningsaktionen över och politikerna klev in och tog över. Trots ytterligare miljoner i bidrag fortsatte det att gå utför och konkursen var snart ett faktum.

*

I bokens andra del får du stifta bekantskap med den ideella föreningen Landskrona Riksteaterförening som efter Nya Skånska Teaterns undergång väckte nytt liv i teaterintresset i Landskrona. Efter sex år var man Sveriges tredje största teaterförening med över ettusen medlemmar. Under mer än tio år låg man på en genomsnittlig publikbeläggning på över 71%.

Än en gång blev det för mycket för kultureliten och än en gång bestämde man att kultur inte var för vanliga människor. Med hjälp av ointresserade politiker krossade eliten både en ideell förening och invånarnas scenkonstintresse.