För utförande av sina samhälleliga uppgifter har åt polisen bl.a. uppdragits befogenhet att i vissa fall utöva våld mot enskilda och mot egendom. I svensk rätt är rättsgrunden för den polisiära våldsanvändningen dualistisk och bygger dels på befogenhetsnormerna i 10 § polislagen, dels på reglerna om nödvärn och nöd som allmänna rättfärdigande grunder i 24 kap. brottsbalken. I denna doktorsavhandling analyseras och preciseras innehållet i dessa offentligrättsliga och straffrättsliga regler tämligen noggrant. Därefter undersöks hur förhållandet mellan de två regeltyperna bör uppfattas, särskilt beträffande uppdragande av rättsligt ansvar, och vilken betydelse t.ex. existensen av en offentligrättslig befogenhetsnorm har när en allmän straffrättslig rättfärdigande grund är tillämplig på en situation när en polisman använt våld. Till sist dryftas i ett de lege ferenda-perspektiv ett antal frågeställningar som i den dogmatiska analysen har befunnits diskutabla, bl.a. huruvida tjänsteansvaret enligt BrB 20:1–2 i alla situationer bör vara subsidiärt i förhållande till allmänt brott, huruvida polismän bör äga allmän nödvärnsrätt, samt hur regleringen om polisiär skjutvapenanvändning bör vara utformad.