Josef Abram, uppvuxen i en småstad med en hårt arbetandes ensamstående mor, körde ner sig själv i en djup grop i livet och bad om hjälp - och fann den. Och den var större än han någonsin kunde tänka sig. Klockan var 00.30 och det knackade på dörren. Josef reste sig förvånad ur sängen. "Konstigt, alla vet väl att jag sover vid denna tiden. Ja, även på fredagar," tänkte han. Han klädde sig och satte på sin keps och gick mot dörren. Kepsen bar han för att försöka dölja sitt huvud som nu strax inte hade ett hårstrå kvar på huvudet. Detta hade pågått under några års tid och hade börjat med tomma fläckar i skägget. Nu var snart allt ansikts- och huvudhår borta. Även ögonbryn, ögonfransar och en del borta på ben, armar och bröst. Josef öppnade dörren och där stod hans hyresvärd tillika den närmaste vän han haft under dessa turbulenta år. Hyresvärden sa: "Nu tar du av dig kläderna". "Va", tänkte Josef, "vad i helskotta är det här?". Snabbt slog han igen dörren och låste. Fast hyresvärden bodde i grannhuset med nyckel och allt. Det var dags. "Nu räcker det."