Vår tids mest berömda rättighetstext är FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna. Med stöd av den har rättsaktivister och medborgarrättsrörelser under efterkrigstiden kunnat pressa sina regeringar till demokratisering och liberalisering.

Deklarationens 21 första artiklar försvarar klassiska rättigheter i den västerländska, liberala traditionen, rättigheter som alla människor har gentemot makthavar. Tanken på allas rätt till frihet från kränkning och tvång har ett brett stöd.

Men i resten av deklarationen tar FN ställning för olika välfärdsrättigheter, som rätten till arbete och bidrag, som andra människor skall tvingas producera. Johan Norberg förklarar varför sådana rättigheter inte är ett komplement till de 21 första frihetsrättigheterna, utan direkt strider mot dem. Rättighet till ekonomisk och social välfärd har en paradoxal och ickeabsolut form som bidrar till att hela tanken om rättigheter förlorar i status.

Traditionellt betraktas rättigheter som ovillkorliga.Men i dagens debatt har rättigheter allt mer kommit att betraktas endast som önskemål, eller som målsättningar. Man definierar vilka rättigheter olika grupper har och gör därefter en avvägning mellan vilka man kan uppfylla och vilka som får stå tillbaka. Det är bara genom att sluta tala om välfärdsanspråk i termer av rättigheter som vi kan återupprätta idén om oförytterliga mänskliga rättigheter.

Läs hela boken online (PDF-format)