Att ha möjlighet och rätt att offentligt kritisera religion är synnerligen viktigt, inte bara för utvecklingen av den religion som kritiseras, utan också för att vi ska kunna utveckla ett välfungerande demokratiskt samhälle. En utmaning vi står inför är dock att vissa former av religionskritik har visat sig vara mer eller mindre återvändsgränder, på så vis att de snarare spätt på konflikt och polarisering än de bidragit till dialog, förståelse och förändringar till det bättre av övertygelser och beteenden.

I denna skrift diskuteras och analyseras några former av religionskritik, de bevekelsegrunder och målsättningar sådan kritik har samt dess möjligheter och begränsningar.

Tidigare i historien var religionskritiken ofta intern inom den religion det gällde, eller också riktades den av religiösa mot anhängare till andra religioner. I dag däremot förknippar vi snarare begreppet religionskritik med invändningar som framförs av människor som inte identifierar sig som religiösa.

Alla tre typer av religionskritik behandlas i denna bok, men fokus ligger på så kallad sekulär religionskritik och dess olika uttrycksformer. Kritik kan riktas inte bara mot religiösa livsåskådningar, utan också mot sekulära människors syn på kosmos, livet och samhällets utformning. I bokens sista del ges exempel på sådan livsåskådningskritik. Båda sekulära och religiösa livsåskådningar behöver vi ibland förhålla oss kritiska till, men på ett sätt som inbjuder till dialog och ömsesidigt lärande.

Mikael Stenmark är professor i religionsfilosofi vid Uppsala universitet