Sakers tillstånd och mänskligheters fasoner

Ett förfallet pensionat i Södermanland bebos sent en höst av en namnlös jagberättare på flykt undan samhället, huvudstaden och sitt förflutna. En stamgäst driver honom med sina påflugna kontaktförsök till vansinne. Där finns också den talföre ägaren i beråd om husets framtid och hans osynliga enväldiga kokerska.

En svart humoresk, ett absurt mysteriespel, en samhällssatir, en självbekännelse, en nordisk svampbok? Poetisk, uppsluppen, bitsk, argsint, melankolisk, hemlighetsfull – denna utmanande ”händelselösa” roman med alla sina slingertrådar är utan motsvarighet i Per Wästbergs författarskap.

Efter att på senare år ägnat sig åt minnesarbete i flera självbiografiska verk fokuserar Wästberg i romanen Det gula pensionatet desto mera på det svårgripbara nuet – sakers tillstånd och mänskligheters fasoner.

"En märklig roman, olik det mesta Per Wästberg har skrivit (...) genomsyrad av en Becketthumor, svartsynt borrande mot existensens nollpunkt (...) Åldrandets plågor (...) finns också här. Ledan vid den egna kroppen förvandlar Per Wästberg till en magnifik slutpunkt i Det gula pensionatet. Språkligt sett är romanen ett kraftprov. Det är som om Per Wästberg utmanar sig själv. Kan språket skimra så starkt att nästan 400 händelselösa sidor blir meningsfulla? Svaret är ja. Per Wästbergs språk bär – varierat, vackert, ibland ålderdomligt och högtidligt." /Stefan Eklund, Svenska Dagbladet