Dikterna i denna samling författarens tionde präglas av de årstider då de tillkommit: vinterhalvåret, från höst till vår. Det handlar mycket om skymning, tystnad, brist och saknad, om dödens närhet. Men också om det oavslutade livet som man kan uppleva inte bara en vårdag. Titeln är paradoxal: en dikt bör ju kunna återvända, läsas om många gånger. Kanske menar poeten att det är i försvinnandets ögonblick som världens skönhet eller poesin visar sig, att den saknar mening och vikt och att det är därför den är nödvändig, livsnödvändig och att varje dikt är ett försök att närma sig en sådan insikt.