Johannes Salminen och Jaan Kaplinski återupptar den brevväxling de inledde i Sjunger näktergalen än i Dorpat? Då var året 1989, Europas annus mirabilis, och den sjungande revolutionen hade just börjat. Boken blev ett dokument över Estlands och Finlands närhistoria, skrivet av två samtidsvittnen som med djupa historiska kunskaper, ett aldrig svikande engagemang för de underkuvade och ett genomlyst språk lyckades ge överblick och insikt mitt inne i ett skeende som ingen hade förutspått. IVita nätter och svarta flyger de sisslande sidensvansarna av och an över Finska viken, den västerländska livsstilen äter sig in i Estland, Israel förblir ett bultande sår i Mellanöstern, och finnar och ester fortsätter att tiga på sina skogspromenader. Breven är skrivna januari december 2001, en tid nästan lika politiskt dramatisk som den första brevväxlingens: World Trade Center bombas den 11 september av några flygkapare som med infernalisk precision träffar den amerikanska kapitalismen rakt i hjärtat. Salminens och Kaplinskis dialog om judendomen med sin stränga monoteism, om USA som vår tids Rom och om den fanatiska form av islam som tappat kontakten till det heliga blir över en natt skrämmande aktuell och angelägen. Världshistoriens tyngdpunkt har flyttats, Finland och Estland befinner sig kanske hädanefter i en vilsam periferi. Men det viktigaste kan fortfarande formuleras med Kaplinskis uppmaning: var en människa, tselovek, mensch.