Diderot och Sophie Volland träffades 1756. Han var då gift och fyrabarnsfar. Sophie, av god familj, bodde tillsammans med med sin mor och syster, och Diderot kom ofta på besök i huset. Men han kom också dit i henmlighet via "den lilla trappan" till Sophies rum. När modern efter några år upptäcker förhållandet förvisas Sophie halva året till släktgodset Isle. Därmed börjar den regelbundna brvväxlingen mellan de två under noggrant uttänkta adresser så att breven inte skulle komma i orätta händer.
Sophie dog 1784, några mänader före sin vän. Hennes brev finns inte bevarade. Det dröjde hundra år innan Diderots brev utgavs i hans samlade skrifter. Detta är den första svenska utgåvan.
Översättning: Olof Nordberg.

Breven är fängslande inte minst genom sin öppenhet. Att gå in under huden på sig själv tycks ha varit Diderots medvetna program som brevskrivare. En astronom tillbringar dag och natt vid sitt teleskop för att bestämma en himlakropps rörelse hur kommer det sig att däremot "ingen studerar sig själv, ingen har mod att ge oss en exakt redogörelse för alla tankar i sin hjärna, sitt hjärtas alla rörelser, alla sorger och glädjeämnen", skriver Diderot i ett av breven. Detta mod har han själv: "Mina brev är en sannfärdig historia om mitt liv".
Lars Gustafsson i Motala Tidning 16/1 1989