I Björn Runges romandebut, Det allra enklaste, utspelas - precis som i flera av hans mer kända filmer - ett våldsamt familjedrama.
En son söker sin far längs slingrande skogsvägar, allt längre inåt landet. De för nattliga mobilsamtal och det framkommer att pappan ställt till det för sig och jagas av män som är ute efter hans liv. Sonen Vincent har en hustru som han glidit ifrån och en dotter som ser utomjordingar titta in genom sovrumsfönstret.
Men historien börjar i Göteborg under andra världskriget, där pappan som liten pojke får följa med sin ensamstående mamma till arbetet som servitris på den stora restaurangen. Allan, som pojken heter, får inblickar i en mörk vuxenvärld och stjäl vid ett tillfälle ett avskuret öra från en svensk soldat som slagits för tyskarna på östfronten. Denna märkliga krigstrofé stoppar han i en metallask och bär med sig som ett minne från krigsvintern 194142, då han fick uppleva det stora sveket.
När Allans mamma gifter om sig, skickas han iväg och blir fosterbarn. Vi möter honom igen vid mitten på 70-talet. Han arbetar då som bartender och lever familjeliv i en mellansvensk stad. Hans äktenskap är turbulent och även relationen med Vincent är komplicerad. Allan är ständigt skyldig folk pengar - fel folk - och han kommer vid ett tillfälle över en postsäck som innehåller en större summa och som ofelbart leder till fler problem. Allans kumpan Peder försvinner mystiskt under en roddtur som de båda företar tillsammans, och Vincent misstänker att det har begåtts ett mord.
När Vincent i sitt sökande efter Allan många år senare slutligen kommer till platsen där Peder försvann, anar han att Allan hunnits ifatt av sitt förflutna och att cirkeln nu slutits.
Ytterligare några decennier senare, i en framtid av katastrofer, sitter Vincents dotter Nina i ett hus vid havet och väntar på den hon älskar. Den storm som närmar sig kusten uppgraderas samtidigt till orkan. Nina sitter vid ett bord och läser ur handskrivna anteckningsböcker. Om människor som levt och dött. Om människor som försöker överleva sveken de blivit utsatta för. Om människor som försöker hitta hem.
Det allra enklaste är en tät psykologisk thriller av en fullfjädrad berättare som lyckas förmedla sina historier med en lika stark närvarokänsla i den litterära formen som han ger prov på i sina filmer.

BJÖRN RUNGE (f. 1961) är en av Sveriges mest kända filmregissörer med filmer som Harry och Sonja, Om jag vänder mig om, Mun mot mun och Happy End på meritlistan. För Om jag vänder mig om fick han en Guldbagge för bästa manus och regi, och den belönades även med en Silverbjörn vid Filmfestivalen i Berlin 2004. Runge är också dramatiker, teaterregissör och essäist.