Ett grymt och självutlämnande vittnesmål

Jag går i mina egna fotspår för första gången igen. Biografin träder in i mitt liv nu, trots att det utspelar sig långt efter biografin. Biografin kliver in i stegen, osalig knuffar den undan det förträngda. Den bortförklarar inte. Den förklarar inte heller. Det är sant att jag vissa dagar ser de döda. Vi befinner oss då alltid i samma kök, i samma vardagsrum, hall, badrum. Det är alltid blod där. Eller nybakat bröd. Mamma är blåslagen. Eller så är hon det inte. Pappa befinner sig i ett av sina stadium. Vi har ett litet köksbord, fyra stolar och en pall. Det är jag som sitter på pallen. Vi levde i stora kast. Det var himmel eller helvete, det var himmeln i helvetet. Går det att skriva utan att såra, går det att minnas utan att såra någon annan. Ärren är mina liksom pennan och den som skriver är den som minns, och den som skriver är också den som lyfter ut ord ur berättelsen, riktar ljuset, suddar och sparar. De andra, de som skrev ärren, de som är föremålet för texten, hur kan de svara eller värja sig? Det går knappast, de är främlingar eller döda eller så är de borta av andra skäl.

I sin oktoberdagbok beskriver Susanna Alakoski hur hon försöker närma sig sin tonårstid. Hon vistas i staden där hon växte upp, hon reser genom Sverige, och samtidigt med det mödosamma arbetet att minnas och att skriva ser hon omkring sig ett samhälle där samma mönster fortfarande finns kvar: människor lever i fattigdom, hemlöshet och osynlighet.



"Modig och smärtsam." GP