I slutet av 1960-talet jämnades Hagalund med marken för att ge plats åt Blåkulla, åtta höghus med 5 000 invånare. De halva husens stad är berättelsen om två resor; en minnesresa till barndomens Hagalund och återkomsten till dagens Blåkulla. Konstnären Olle Ohlssons Hagalund var förstaden som under första halvan av 1900-talet byggdes av och för arbetare, och som precis som Majorna i Göteborg och Lugnet i Malmö gick i graven med den nya tiden. Stadskärnor slaktades, gemenskaper slog sönder och en stökig och fräck arbetarkultur försvann med 1960-talets miljonprogramsatsningar. Eller gjorde den det? Mycket förändrades, men mycket blev sig förunderligt likt. Utanförskapet och klassklyftorna har bestått.