Vi vet inte vad han hette, men han var en ung man i Paris som år 1663 mötte en svensk resenär och följde honom till Sverige som herrbetjänt, språklärare och ressällskap i allmänhet. Tjugo år senare satte han sig att skriva ner sina reseminnen. Det blev en lång och på flera sätt märklig berättelse som har förblivit helt obeaktad ända till våra dagar. Det finns andra utländska reseberättelser från 1600-talets Sverige, några av dem kända och ofta citerade. Men detta är en av de längsta och den enda som är skriven underifrån. Berättaren är ingen vanlig resenär diplomat, lärd man eller högreståndsperson och han färdas bitvis ensam och utan alla bekvämligheter, vilket gör vägens mödor och faror påtagliga. Han har en uppsjö av iakttagelser och upplevelser att redovisa från såväl det Skåne som just blivit svenskt som det vinterkalla Stockholm. Politiken och statsaffärerna är inte hans sak; hans berättelse är ett persondokument och en kulturskildring av den lilla historien i den stora som inte saknar sina märkvärdiga inslag. Texten är översatt av Mari Bacquin och Ingemar Oscarsson och är försedd med en inledning av Ingemar Oscarsson.