Hur dystert Ciorans tänkande än kan tyckas vara, leder hans reflektioner över tillvarons grundvillkor inte fram till något försök att bevisa tillvarons meningslöshet, utan handlar snarare om att använda svärtan, som reflektionen över existensens grundvalar inrymmer, som ett redskap för att väcka kärleken till livet.

Sönderslitning (1979) är ett karaktäristiskt verk. I en blandning av essäistik och aforistik får vi ta del av en serie reflektioner över hans återkommande teman: historien och Västerlandets förfall, självmordets lockelse, sömnlöshetens prövningar, den moderna akademiska filosofins värdelöshet, framhållen i jämförelser med Buddha, några kristna helgon och ett litet antal tänkare som Pascal, Marcus Aurelius och Epikuros. Stilen är sedvanligt kristallklar, helt skyende all fackfilosofisk terminologi.

Idéhistorikern Tobias Dahlkvist, författare till flera böcker om pessimismens historia, däribland Eremiten i Paris: Emil Cioran och pessimismen som levnadskonst (2013), har försett boken med ett initierat efterord.